Giselas familj

(del 2 av 2)

En av dom ledande personerna att organisera agentnätverket ”Rote Drei” i Schweiz före kriget var en person som gick under täcknamnet ”Vera”, en officer i den Sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU, också känt som RU. Täcknamnet ”Vera” användes i radiotrafiken med ”Rote Drei”, men hon använde också täcknamnen ”Gisela” (även ”Gisel” eller ”Gisi”), ”Mildred” och ”Meg”. I Europa var hon mest känd under namnet ”Gisela”. Hennes riktiga namn var Maria Josefovna Poliakova, född av judiska föräldrar i St. Petersburg den 27 Mars 1908. Resor med fadern, som arbetade inom det Sovjetiska handelskommisariatet, förde henne och familjen över hela Europa. Hon gick i skola i Tyskland och England, lärde sig tala tyska, engelska och franska (även om grammatikkunskaperna brast i telegrammen som skickades från Moskva), innan hon flyttade till Moskva 1925, blott sjutton år gammal, där hon arbeta vid KIM (kommunismens internationella ungdomsorganisation, Komsomol). Hon blev medlem i kommunistpartiet 1927 och rekommenderades redan 1931 av Komsomols centralkommitté, som styrdes av förstesekreterare Alexander Kosarev, att arbeta inom den militära underrättelsetjänsten RU — trots att hon själv helst ville bli läkare. Mellan 1932 och 1934 blev hon hjälpreda till den illegala residenten i Tyskland, tog examen från underrättelseskolan vid Frunzes militärhögskola (RU RKKA) 1936 som löjtnant efter nio, tio månader och blev illegal resident för den tekniska underrättelsesektionen i Frankrike och Schweiz samma år. Hon verkade också som illegal resident i Tyskland och Belgien under den Europeiska sektionen (sektion I inom RU), eventuellt också i Italien. Sannolikt kände hon Trepper personligen när Trepper hade besökt Schweiz 1937. Hon återkallades till Moskva redan 1937, när hennes far och bror arresterades, sägs ha blivit belönad med Röda stjärnan-ordern den 17:e maj 1937, och började arbeta vid GRU:s högkvarter, där hennes huvuduppgift så småningom blev att hantera GRU-nätverket i Schweiz 1941, döpt till ”Rote Drei” av det tyska kontraspionaget. Vid militärhögskolan hade hon träffat Ivan Alekseyevich Bolshakov, som hon påstås haft ett förhållande med och kanske ett barn med. Omkring 1940, sannolikt före, lär hon ha gift sig med en ungersk Komminternagent, Dobritzberger, som hade blivit placerad vid sektionen för speciella ärenden (sektion V) i Moskva.

Hennes fadersfigur, Berzin, hade redan 1935 avskedats från sitt uppdrag att leda GRU, även om han återinsattes i sin gamla tjänst en kort period 1937. Poliakova ansåg att nätverken hon hade varit med att bygga upp i Tyskland och Schweiz (somliga säger att hon var direkt ansvarig) ignorerades av den nya ledningen som inte visste mycket om utländska operationer. Trots att Poliakova förväntade sig att bli befordrad, fick hon mest sköta vanliga kontorssysslor i högkvarteret, även om hon förmodligen hade fortsatt ansvar för delar av det schweiziska nätverket. Berzins framgångar i väst föll i glömska. Dom nya cheferna var okunniga om den potential agenterna i väst hade, vilket delvis kan förklara varför man var okunnig om Rößlers källor. Poliakova kan också medvetet ha vilselett överordnade för att skydda sig själv och sina agenter, men också för att göra sig oumbärlig. Poliakova skrev senare i sina memoarer: ”Det viktigaste — sambandet, radiosändare, ekonomiska resurser, extra utrustning och krypto — gick nästan förlorat inom hela organisationen.” Molotov-Ribbentrop-pakten, som slöts i augusti 1939, inverkade sannolikt också på Poliakovas karriär, då den hindrade det militära spionaget från att utveckla sin tyska verksamhet, även om detta är omdebatterat. Under hösten 1940 anlände Ismail Akhmedov till RU:s högkvarter i Moskva och blev ställföreträdande chef för sektionen för teknisk underrättelseverksamhet (sektion IV). Han förblev hennes överordnade fram till 1941. Poliakova avslöjade aldrig identiteten på sina agenter för Akhmedov, vilket accepterades. När chefen för den västeuropeiska undersektionen inom sektion IV, Meleshchnikov, gjorde en tjänsteresa i Europa, blev Poliakova tillförordnad chef med kaptens grad. Tidigt 1941 lämnade Meleshchnikov sin befattning och Poliakova utsågs till ordinarie chef.

Fram till att det blivit bättre med högsta ledningen, undervisade Poliakova och gav föreläsningar för nyrekryterade agenter och officerare. Hon kunde illegala agenters bakgrund utantill, agenter hon hade kommit i kontakt med när hon arbetade i den europeiska sektionen (sektion I), den tekniska sektionen (sektion IV) och sektionen för analys, utveckling och utbildning (sektion VI). Hon kunde även en del om agenterna som arbetade för Fjärran östern och Amerika (sektion III). Som ansvarig för ”Rote Drei” gjorde hon en kortvarig tjänsteresa till Schweiz 1941 för att — enligt amerikanska dokument — ändra orderstrukturen inom nätverket. Hon befordrades under 1944 från kapten till major och efterträdde i slutet av 1944 överstelöjtnant Artiomenko som chef för den spanska undersektion inom RU. ”Rote Drei” hade vid det laget slutat att producera och hon fick ta över redan verksamma agenter i den spanska undersektionen. Som överstelöjtnant sägs hon ha blivit allvarligt sjuk i april 1946, även om hon uppges ha varit kvar i sektion IV fram till 1953. Enligt osäkra uppgifter avled hon i Moskva den 7:e maj 1995.

Den officiella bilden som ges av meddelandena som skickades från Moskva är att Centret inte kände till vilka Rößlers källor var, och att man lyckades missuppfatta Rößlers och Schneiders respektive roller och därför bad Dübendorfer att reda ut alltsammans. En kontroversiell tes är att Poliakovas resa till Schweiz 1941 handlade om Rößler och hur arbetet skulle bedrivas med hans källor. Tesen är att RU hade rekryterat en tysk officer med förnamnet Wolfgang, som hade relativt låg rang men som skulle komma att sitta i en central position från början av 1942 till slutet av 1943. Wolfgang kan ha rekryterats före 1940, men då hade den information han tillhandahöll haft ännu lägre värde. Poliakova visste vem Wolfgang var, kanske hade hon varit med och rekryterat honom, men hon undanhöll hans identitet för sina överordnade i Moskva, av skäl som beskrivits tidigare. Hon såg till att Wolfgang kommunicerade med Trepper, som hade en spansk radiooperatör i Paris, vid namn Valentin Escudero. När Escudero tvingades fly vid en tysk husrannsakan, kan kontakten temporärt ha övergått till Henri Robinson. Både Radó och Robinson stod i kontakt med den Sovjetiske militärattachén i Paris fram till Frankrikes fall i juni 1940, därefter hade Radó fått instruktioner att kontakta Ursula Hamburger i Schweiz för att stå i radiokontakt med Moskva. Ursula Hamburger lämnade över sin radiosändare till två andra radiooperatörer när hon reste till England i december 1940; sin nygifta man, Leon Beurton, och Alexander Foote. På samma sätt engagerades Rachel Dübendorfer att sköta kontakten med Wolfgang under våren 1941, men via Christian Schneider och Rudolf Rößler. Dübendorfer skulle leda sin grupp helt avskild från Radó, nätets ledare skulle inte ens veta om Schneider och Rößler, och man får intrycket att Poliakova inte litade på efterträdaren Radó. Dübendorfer hade flera andra agenter hon styrde, vilket kan ha varit ytterligare en anledning varför Rößler var den som ensam tog hand om Wolfgang, men det kan också ha funnits andra orsaker. Rößlers kunskaper inom militär strategi kan ha spelat in, och Dübendorfer kanske inte sågs som lämplig att hantera Wolfgang. Rößler fick inte hand om kontakten med Wolfgang förrän sommaren 1942, vilket kan tyda på att Henri Robinson var huvudansvarig nästan fram till sin arrestering i december 1942. Det finns uppgifter om att Trepper besökte Spanien med en agent i juni 1941, kanske med syfte att kontakta Wolfgang och beskriva hur han skulle hålla kontakt med Moskva. En annan egendomlighet är att ledaren av kontraspionagegruppen, som hade till uppgift att vilseleda och infiltrera den Sovjetiska militära underrättelsetjänsten i Frankrike, besökte Spanien 1944. Pannwitz lär ha levt under namnet Waldemar von Petro i Lugano, Schweiz, men ändå valt att låta sig tillfångatas av Sovjetunionen vid krigsslutet. Det ryktades även att han hade varit i kontakt med RU före kriget.

Sommaren 1942 började Wolfgang att skicka sina underrättelser till Rößler. Det kan ha skett med hemlig skrift via den vanliga posten, med vykort som dolde en mikropunkt bakom frimärket, eller via tråd, personligt krypterade för Rößler. Befattningen Wolfgang hade före och efter april 1942 gjorde det möjligt för honom att skicka krypterad trafik via tråd. Rößler, som var en levande brevlåda, kunde dra vissa slutsatser av det han avkrypterade och den mikrofilm han lät förstora. Han hade inte rekryterats enbart för att vara en levande brevlåda, utan även för sina gedigna kunskaper inom den militära skolan. Det hjälpte honom att tolka materialet innan han åter krypterade det och överlämnade det till Schneider. Mycket av materialet som Wolfgang producerade kan ha varit okrypterat, möjligtvis skickades det som mikrofilm via Lissabon med kurir, men den vägen tog tid för materialet att nå Moskva. Wolfgang rekryterades som löjtnant eller kapten, kanske med hjälp av någon som Schulze-Boysen, men Rößler fick ansvaret när Wolfgang hade befordrats till major. Det var därför Rößler sade att hans källa var major i Abwehr. Wolfgang arbetade inom underrättelsetjänsten, men inte för Abwehr som Rößler påstod, utan inom signalspaningen — det var därför den tekniska sektionen vid Centret i Moskva hade hand om honom. Wolfgang blev rekryterad på okända grunder, som inte hade med ideologi att göra, men på samma grunder som många andra blev rekryterade — genom kärleken till kvinnor och pengar. Det var därför Rößler behövde så mycket pengar, skickade av kommunistpartiet i U.S.A. via Dübendorfer. Wolfgang, som var av tysk adel, hade sett sitt land i förfall efter första världskriget. När det gällde Tysklands framtid satte den tyska adeln sin tro till Hitler, även om man i tysthet såg ned på honom och bara betraktade honom som ett verktyg.

Major Wolfgang von Nida arbetade för OKW/Chi när han i januari 1940 fick tjänsten att ansvara för signalspaningen i Spanien. Livet i Spanien var påfrestande, att få tag på livsmedel och det allra nödvändigaste var en daglig kamp. Wolfgang von Nida blev chef för signalspaningen i Sevilla, Barcelona och Madrid, där en liten utvärderingsverksamhet också pågick. Även Teneriffa hade en liten station. Understationernas rapporter skickades med kurir varannan dag eller två dagar i veckan till Madrid, där sammanställning och analys skedde. Rapporterna till Berlin skickades med tråd via relästationer. Manskapet, som var omkring 50, fick instruktioner om hur det allra nödvändigaste i fråga om livsmedel och annat kunde införskaffas genom resor till Portugal och genom den tyska beskickningen i Madrid. Det är inte osannolikt att von Nida gjorde några av resorna själv, då han kunde överlämna mikrofilmrullarna till sin kontakt vid RU. Sekretessen kring OKW/Chi:s verksamhet i Spanien var den högsta. Man fick visa upp tre olikfärgade identitetshandlingar, som ändrades med jämna mellanrum av tre olika befattningshavare. Även om sekretessen var hög träffade von Nida chefen för den spanska militära underrättelsetjänsten. Tyskland hade sedan 1930 en liten signalspaningsstation i Barcelona, som haft till uppgift att kartlägga den marina trafiken; stationen var verksam fram till spanska inbördeskrigets utbrott. En ny och utökad verksamhet påbörjades sommaren 1939, då man även lyssnade på fransk, belgisk och portugisisk kolonialtrafik. Senare lyssnade man på schweiziska, nordamerikanska och engelska sändare.

Wolfgang von Nida återkallades till Berlin i april 1942, befordrad att leda första sektionen, vilket i praktiken betydde att han var ställföreträdande chef OKW/Chi och den som ledde det operativa arbetet. Den som var chef för OKW/Chi från 15 juli 1939 till 30 september 1943 var överste Siegfried Kempf, en liten dilettant som inte kunde förmå sina underlydande att forcera den viktigaste trafiken. Från 1 oktober 1943 ersattes han av överste Hugo Kettler och Kempf flyttades till Führerns OKH-reserv. Fram till april 1942 hade första sektionen lytt under överstelöjtnant Andrae, vars ansvar hade varit att spana på det som internt kallades trafik av första klassen. I princip innebar det att hålla kontakt med alla stationer som fanns runt om i Tyskland och i utlandet. Råmaterialet från första sektionen delgavs fjärde sektionen för forcering och översättning. Fjärde sektionen, som leddes av en person vid namn Fenner, var den viktigaste inom OKW/Chi. Ministerrådet Fenner ledde samma verksamhet från 1922 ända till krigsslutet och var kanske den mest omdebatterade inom hela signalspaningen. Han var född och uppvuxen i St. Petersburg, Ryssland, och talade ryska. Hans högerhand var en rysk emigrant, Novopaschenny, som under Tsarens dagar hade varit professor vid det astronomiska observatoriet i Pulkovo, utanför Leningrad. När Novopaschenny dömdes till döden av bolsjevikerna flydde han till England, där han började vid Scotland Yard. Några år senare, 1921 eller 1922, dök han oväntat upp i Tyskland och blev bekant med Fenner, som gav honom en tjänst i sin egen grupp vid Försvarsdepartementet. Gruppen, som höll på med kryptografisk analys, bestod vid den tiden av en handfull män som expanderade till mer än 150 personer under kriget. Men arbetet som bedrevs i gruppen producerade inte vad man kunde förvänta sig. Fenner ansågs som excentrisk av sina kollegor, en man som hade invändningar mot Nationalsocialismen mest pågrund av sin negativa inställning till allt utom det han själv arbetade med. OKW/Chi var inhyst på sex olika adresser i Berlin, Gruppen under Fenner huserade på Tirpitzufer, mitt i regeringskvarteren, vilket blev ödesdigert natten mellan den 22:a och 23:e november 1943, då RAF genomförde en flygräd. Handlingarna som gruppen arbetade med förvarades i tjänsterummen, i vanliga trä- och metallarkiv, utan någon kopia. Allt blev förstört. I mars 1945 evakuerade man först till Halle och därifrån till Salzburg.

Chefen för OKW/Chi delgav chefen för första sektionen (von Nida) kraven på underrättelsearbetet. Som chef för det operativa arbetet hade von Nida också kontakt med Fenners grupp, analytikerna som gjorde själva kryptoforceringen. Första sektionen ansågs ändå som viktig, då den leddes av en viktig officer. Varje dag skickade OKW/Chi en stor mängd forcerade meddelanden i klartext, som trycktes på tunna, vita pappersark med en bred, röd marginal, klassade Geheime Kommandosache eller G Kdos. Meddelandeboken betitlades ”Chi Nachrichten” och distribuerades i omkring 40 exemplar. Den innehöll inte bara forcerade telegram med politiskt innehåll utan även material från utländska nyhetsbyråer. Vid behov kunde appendix bifogas som innehöll särskilt känslig information; denna information kunde bara Praun, Keitel och Himmler läsa, vilka också bestämde om den skulle delges andra. Hitler hade beordrat att boken inte fick delges underchefer, och inom OKW/Chi fanns det en uppfattning att Hitler ville begränsa dom negativa underrättelserna för att hans egna officerare inte skulle tappa tron på hur kriget leddes. Ett annat problem var att cheferna inte hade den tid som fordrades att gå igenom meddelandeboken, istället lade man dom dagliga meddelandena på hög i säkerhetsskåpet och förstörde dom efter två till tre månader.

OKW/Chi löd under något som kallades krigsmaktens sambandsgrupp, förkortat Ag/WNV (Amtsgruppe Wehrmacht Nachrichten Verbindung). Ag/WNV var ansvarig för godkännande och användandet av olika krypto- och sambandssystem. Chef för Ag/WNV var brigadgeneral Thiele. Över honom satt chefen för signaltrupperna, generallöjtnant Erich Fellgiebel, en begåvad administratör som var djupt insyltat i 20 juli-attentatet. Både Fellgiebel och Thiele avrättades med korta mellanrum efter attentatet. Thiele hade varnat Fenner, chefen för Chi IV, att hans telefon, som hade hemligt nummer, var avlyssnad. Den som tog över AG/WNV var generalmajor Gimmler, teknisk okunnig och rigid i allt han gjorde. Högst upp satt fältmarskalk Keitel, chef för hela OKW, som först i oktober 1943 gav order om införandet av nya kryptosystem. Ansvaret för utveckling och testing av kryptosystem för armén låg hos armén själva. Från september 1944 flyttades ansvaret till OKW/Chi.

Tillverkning och distribution av krypteringsnycklar utfördes av det 7:e inspektoratet vid arméns överkommando (OKH/In 7/IV). I början av kriget gjordes det av In 7/IV:s eget tryckeri, där endast ett 20-tal var sysselsatta. Det som trycktes var kryptonycklar för arméns Enigma-system, vädernycklar och boknycklar. Vanligtvis trycktes och distribuerades en hel månads behov av kryptonycklar som ändrades dagligen. Det var strängt förbjudet att flyga med materialet. När SZ 40/42 systemet introducerades tillsammans med andra system, blev arbetet för stort för In 7/IV och produktionen av originalen som användes för nyckeltabellerna flyttades till IBM-sektionen vid In 7/VI; tryckningen flyttades till Reich Press i Berlin. Inspektoratet vid arméns överkommando, In 7/IV, fick ägna sig åt korrekturläsning och distribution av materialet. Efter flygräden mot Berlin i november 1943 förstördes tryckeriet och allt som användes för att producera nycklarna. Verksamheten flyttades till provisoriska baracker i Halle. Vid denna tid anlitades även privata tryckerier då tryckeriet vid Reich Press inte kunde möta behoven. Det fanns också ett behov att sprida ut verksamheten för att skydda den mot flygräder. Omkring 20 tryckerier fick beställningar på att trycka kryptonycklar. Introduktionen av ett nytt kryptosystem 1944 (Rasterschlüßel 44) framtvingade också att nya tryckerier anlitades. Produktionen av kryptonycklar vid In 7/IV flyttades till Dresden i maj 1944, ledd av Major Dr. Metzger. I november 1944 skedde nya organisatoriska förändringar och produktionen av alla kryptonycklar för armén flyttades från arméns överkommando till OKW/Chi.

En vild spekulation är att Wolfgang von Nida hade tillgång till tabellerna med kryptonycklarna innan dessa distribuerades till förbanden ute i fält. Nycklarna kunde fotograferas och skickas som mikropunkter med vykort till Rudolf Rößler i Schweiz, med hemlig skrift eller rent av med krypterade telegram. Det var inte mer information än att det kunde göras. Rößler krypterade nycklarna med sitt eget krypto och skickade informationen via Christian Schneider, Rachel Dübendorfer och Foote till Moskva. Röda armén kunde avkryptera trafiken samtidigt som den nådde tyska förband ute i fält. Viss trafik skickades bara till dom högsta staberna, men Röda armén kunde läsa även den, så länge trafiken gick via radio eller man kunde komma åt det som gick över tråd. Wolfgang von Nida kan ha skickat mycket mer information, allt han fick reda på genom sin tjänsteutövning. Det finns en konflikt som kan skönjas mellan Rachel Dübendorfer och Moskva, där Moskva inte visste hur hon kom över kryptonycklarna. Rachel Dübendorfer tillhörde Maria Poliakovas ”familj”, och Dübendorfer visste att Maria Poliakova skulle förlora allt om det avslöjades vem Lucys källor var. Därför hemlighölls von Nidas identitet för högsta RU-ledningen. Det handlade mycket om pengar som Centret i Moskva inte kunde tillhandahålla. Kanske vägrade man också, så länge Dübendorfer inte talade om vilka källorna var. Konflikten blev så stor att Dübendorfer kontaktade den brittiska underrättelsetjänsten i Schweiz, på inrådan av Poliakova, för att lämna tillräckligt med information som fick britterna att inse att Röda armén hade direkt insyn i den tyska stridsordningen. Innan de allierade hade lyckats landstiga i Normandie och kunde befria Frankrike skulle Röda armén ha tagit hela Tyskland. Europa skulle falla under bolsjevikerna.

Det enda britterna kunde göra var att starta en flygkampanj som kunde fördröja eller försvåra för Lucys källa. Natten mellan den 22:a och 23:e november utfördes den andra flygräden mot Berlin, en räd som var mycket framgångsrik. Bomber träffade alla byggnader längs Tirpitzufer, som inhyste den kryptoanalytiska verksamheten. Inom en timme hade alla nycklar och rapporter, indexkort och översiktspärmar förstörts. Lucys källa dödades, vilket tillspetsat kan sägas ha köpt dom Allierade tid för att rädda Europa. Bombkampanjen höll på fram till april 1944.

Chefen för Rote Drei, Radó, drog sig ur det illegala arbetet i slutet av 1943; inga fler underrättelser kom från Berlin. Radiokommunikationen med Moskva upphörde i december 1943, trots det försökte Dübensdorfer få pengar från Moskva och sannolikt också från britterna. Radiotelegrafisten Foote arresterades i november 1943, förmodligen efter tips från den brittiska underrättelsetjänsten.

[1] The Rote Drei: Getting Behind the ”Lucy” myth, Mark A. Tittenhofer, Studies in Intelligence, CIA, Vol. 13 №3, 1969.

[2] War Secrets in the Ether, Part III, Wilhelm F. Flicke, 1953.

Related posts:

Black cats have long been viewed under a lens of suspicion and superstition, a negative connotation tied to the colour’s symbolic affiliation with death, grief and evil. From the 13th to 17th…

The following is from THE MATTER OF JOSEPH ARSHAWSKY, SBC-19-C-30255-YDR in the California State Bar Court in 2019. The Bar calls me “Respondent.” By the time this came down, I had not engaged in the…

Hukum-hukum UX yang akan disebutkan kali ini sangatlah penting untuk anda simak. ketika seorang UIUX designer dalam mencari kitab suci 🤣 hehe bercanda… engga maksud saya dalam membuat UX dengan…